Dags att stanna?

Idag vaknade jag och insåg att jag på det stora hela är väldigt nöjd med min kropp. Det är en underbar känsla. Den gjorde mig så klart glad men också otroligt stolt! Kanske har jag blivit snällare mot mig själv efter 40 år men jag gillar verkligen min kropp precis som den är just nu. Men eftersom jag är en sån "duktig" människa som vet att jag har satt ett annat (lägre) slutmål än var jag är nu så kändes tanken nästan lite förbjuden.

Det är konstigt. Eller inte alls konstigt, men ganska korkat. Det är ju jag som satt upp målet, och alltså kan jag bestämma när jag vill vara nöjd. Och det är jag ju nu.

Jag är inte perfekt. Det finns självklart en del som kan förbättras, men idag kände jag att jag vill ha en paus från min duktighet. På det stora hela kommer jag inte att ändra på någonting annat än mitt sätt att tänka. Istället för att tänka att "jag är inte klar än" så tänker jag "jag vill gå och träna det här eller det där för att det är roligt/skönt den här veckan".

Jag har gått in i min 14:e itrim vecka och insåg imorse att jag helt enkelt kommit till en insikt om hur jag tänker, och hur jag vill tänka istället.

Fyra saker är viktiga nu:
1) inte gå upp över 65 kg igen
2) inte sluta träna och ta alla chanser till vanlig vardagsmotion
3) njuta av att jag mår så bra just nu
4) fortsätta gå på itrim-träffarna

Det ska bli spännande att känna hur det här beslutet påverkar mitt humör och mitt beteende :)